Nu vet jag mer till slut

Ibland känner jag mig så frustrerad. Tydligen bearbetar jag när jag sover, för jag har sovit uruselt på sista tiden. Nu har jag i alla fall kommit till en slutledning och lyckats göra vad jag har eftersträvat.
Trägen vinner!

Önska mig lycka till hörni!
kram på er

Ja jag vet inte jag...

Åååh. Det är så frustrerande. Så många frågor, så mycket man behöver veta. Hela internet till förfogande och ändå så lite svar!
Jag vill veta hur man ska tänka för att göra en - - -
vad kostar X + X +X?
Men sån hjälp får jag inte. Ge mig bara ett verktyg, så kan jag använda det. Men inte då! Så nu ska jag ge mig ut på stan och ställa frågor. Ja det ska jag! Hur ska jag annars kunna få några svar?

Hur ska jag kunna presentera något som krävs om jag inte fattar hur jag ska få fram svaret?

He he. När jag läser ovan text, så är det nästan som när Millan började på universitetet och hade problem med att förstå matten =)

Jag ska byta namn på min blogg.

Snart kommer ni, mina barn, som väl utgör ca 97 % av mina läsare att få veta det nya namnet

Farmor!

Ville bara berätta att Elliott nu kan säga FARMOR. Gullungen. Undrar hur mycket hans föräldrar har tjatat med den stackars lille pojken för att göra mig glad? Det värmer i hjärtat det. =)

För övrigt kan jag säga att mina planer framskrider. De gamla hänger med litegrann ännu och de nya börjar röra sig framåt. Spännande!

Kram på er Pompisar!

Magsjuka och feber

Hemma från jobbet idag och det ser ut som att jag blir hemma i morgon också. Man ska inte gå för tidigt till jobbet efter en magsjuka.
Jag spydde på tåget i går och trodde jag var åksjuk. Jag mådde fortfarande illa i bilen hem från stationen, men trodde det var åksjukan.

Väl här hemma mådde jag riktig dåligt och kastade mig på sängen och låg i fosterställning. Pallrade mig in i vardagsrummet och mådde lite bättre. Var bara lite törstig, så jag satte mig vid Facebook en stund med ett glas vatten. Sen blev jag som orolig och gick på toa, vandrade in i köket och på toa igen. Sen började ulkandet igen. Fy fan!

Det är väldigt jobbigt för mig att kräkas. Det är 8 år sedan sist och det brukar inte ske oftare än vart 10.e år ungefär. Därför känns det väl lite extra jobbigt.


Min kära bonusdotter Ida (och fler med henne) som är gravid, fick inte behålla något alls, som hon stoppade i munnen från början. Dag ut och dag in. vecka ut och vecka in. Till slut fick hon dropp för att återställa vätskebalansen och salter mm.

Och här gnäller jag för att jag kräkts 3 gånger.

Min dotter Camilla hade diarré i flera år och jag har magsjuka i ett dygn och är helt knäckt av det och gnäller som fan.
Skulle Camilla få magsjuka, så måste hon få dropp, för med stomin kan hon inte själv återställa den vätska hon förlorar av en magsjuka.

Och här är jag, ynklig och illamående. Fortfarande illamående, fast jag har inte behövt kräkas sedan i natt i alla fall.

Man måste ha perspektiv, eller hur Pompisar?