Hejsan på er Pompisar.
Idag ska jag baka matbröd. Grov limpa och källarfranska. Jag tänkte åka till Millan sedan och ska försöka fresta henne med nybakt källarfranska. Visserligen är det Johnny som alltid älskat dom mest av mina barn, men MIllan och Peter tycker också om dom, det vet jag.
Millan ja. Nu ligger hon där hemma i sin lägenhet och lider. Ja, hon lider. Inga värktabletter hjälper mot hennes magkramper. Inte alvedon (1-grams) inte Tradolan, Citodon, eller Diklofenak (osäker på stavningen).
Hon får hjälp av ASIH-gruppen (Avancerad Sjukvård I Hemmet) som sätter dropp om hon känner att hon vill ha det. Och det vill hon.
Ingen aptit, illamående som kommer och går och som en följd av detta, så lyckas hon förstås inte dricka den mängd vätska som hon så väl behöver. Droppet får henne att piggna till lite, så hon kanske hinner peta i sig lite mat också. Värst är nog att hon inte får sova. Hur ska man orka om man inte ens får sova? Smärtorna sätter i mest kvällar och nätter, men sedan torsdagkväll, så släppte dom inte, de är mer ihållande.
Sjukhuset vill inte ha henne där. De vill inte hjälpa henne utan tycker att hon ska vara hemma. Nästa vecka skall jag försöka få till ett möte med de ansvariga. Det kan inte få fortgå så här!
En av sköterskorna som var hos henne i går, skall ifrågasätta läkarna. Hon säger att det inte får vara så här. Hoppas att hon kan hjälpa till.
Jag försökte med en bekant som är läkare. Han ringde sjukhuset och en sköterska sa, att Millan mådde bra. Hon har inte ont, sa hon. (!) och så lovade hon att en annan läkare skulle ringa tillbaks, efter att Millan gett sitt tillstånd.
Tror ni att nån hörde av sig?
Nu ska jag göra en sats bröddeg.
"Hej så lång"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar