Min dotter

Idag firar min dotters mage 1 år med stomi. Grattis Gumman!

Äntligen börjar det gå åt rätt håll. Det är mer än två månader sedan vi behövde åka till akuten, för smärtorna.

Det är ca 2 månader sedan vi var in för den andra smärtan - som tyvärr kan komma igen - tarmvred.

Jag firar ikväll med ett par glas vin. Jag behöver ju inte ha "jouren" ;-)

Jag är både glad och lättad över att detta svåra år är över, med alla smärtor, allt morfin, allt kämpande mot oförstående läkare/sjukskötersor, som ibland varit helt utan empati.

• Slut på att hon måste kämpa varje minut för sin smärtlindring.
• Slut på att den plötsligt drogs in eftersom hon "hade fått för många sprutor redan".
• Slut på att vi skulle sitta oförstående och oroligt fundera hur hon skulle få lindring för sina outhärdliga smärtor.
• Slut på deras antagande att hon kanske hade det jobbigt med att ha fått stomi och därför "trodde" att det gjorde ont...(Det VAR tarmvred hela tiden!)
• Slut på att jag kommer till sjukhuset för att hälsa på, bara för att hitta min dotter liggandes i fosterställning, helt uppgiven pga av att ingen tar hennes smärtor på allvar. När det hela hela tiden berodde på ett pågående tarmvred, som till sist vred sig hela varvet runt, så att det blev en akut operation! 
• Slut på att se henne sakta tyna bort och till slut hamna på en vikt på bara 45 kilo, bara för att det smärtade för mycket av att äta.
• Slut på att hon svimmade av smärtor, när hon till sist klev ur sängen för att röra på sig, som de tjatade om. Hon har fått åka rullstol tillbaks till sängen efter att försökt sig på en promenad i korridoren. Hon har svimmat på toaletten av smärtorna. ÄNDÅ drog de in sprutorna och sa att hon inte fick fler! Gång på gång på gång...
• Slut på att behöva bevittna vad jag uppfattar som rena tortyren! I mina ögon, som lekman, verkade det vara tarmvred. Om man inte kan äta utan att det gör jävligt ont, om man inte kan röra sig utan att man nästan svimmar varje gång, för att tarmen förstås drogs åt hårdare vid varje försök, då tror man förstås att det är tarmvred. Men läkarna förutsatte att hon gnällde i onödan och att hon var beroende av morfinet. DET mina vänner, är tortyr i mina ögon! 

Efter detta, var det ingen som kom och bad om ursäkt. Ingen kunde säga att Oj oj, vi hade fel, du behvöde verkligen de där sprutorna. Stackars dig. tarmvred gör ju jätteont. Inte att undra på att du klagade.

Jo den läkaren som hon hade på medicinkliniken, Matthias. Han bad om ursäkt å sina kollegors vägnar. Han var rent rasande på dem! . Han gjorde allt han kunde för att hjälpa henne, detta trots att han inte var den som hade ansvaret ,hon borde egentligen ha stått under kirugavdelningen. Han lyckades till slut få in henne på Karolinska Sjukhuset.

Hon skickade in en anmälan till Sundsvalls Sjukhus, som svarade att de inte ansåg att något fel hade begåtts.
Nu tycker jag att det är dags att överklaga. Hon kanske inte direkt behöver pengar. Men om hon kan få någon slags erkännande, eller kompensation för 10 månader helvete, så ska hon ha det!

Min har dotter tagit sig igenom denna svåra situation under så många månader, genom den inre styrka hon har.
Den taturering hon har på sin handled betyder ungerfär det: Inre styrka

Hon har tagit sig igenom alla svårigheter med sin härliga känsla för humor i behåll.
Hon har trots alla besvär en fantastisk aptit på livet och har en härlig framåtanda.

Jag är så stolt över att ha henne till dotter. Det finns inte ord nog, att berömma henne.

Jag älskar dig, Camilla. Tack för att du är så fin och generös och glad. Tack för att du aldrig gav upp. Många människor skulle ha gett upp för länge sedan.
Kram Mamma