fredag 6 februari 2009

Eloge till min Dotter

När jag fyllde 50 år, skrev Camilla en eloge till mig i sin blogg. En eloge som berörde mig djupt.

Något som berört mig så mycket mera, är hur hon har kämpat med sin sjukdom de senaste 3 ½ år som gått sedan hon fick diagnosen, Ulcerös Kolit.
Camilla har på ett alldeles otroligt sätt kämpat med ständiga diarréer, smärta och den jobbiga känslan att vara helt slut och alltid trött. Att inte orka hänga med kompisarna på skojigheter.
Många är det tillfällen som Camilla varit tvungen att avböja en fest, krogbesök eller en resa pga av att hon inte orkat.

Ändå har hon alltid haft ett gott humör. Hennes ironi och humor har hela tiden visat sig, inte minst i de oändligt många blogginlägg hon skrivit.

Hennes små kommentarer när vi talats vid, har alltid fått mig att skratta.

Tänk alla turer vi har gjort till akuten. De timmar vi måst sitta där och vänta på att någon läkare skulle ha tid. De många inläggningarna på sjukhuset, med dropp. Alla mina försök att få henne att dricka eller äta, när hon inte orkat.

Milla har hela tiden velat träna, eller jobba och försökte även komma hemifrån och göra något.
Först ordnade hon en arbetsprövning 2 timmar om dagen, för att få komma ut. Försäkringskassa blev bra förvånad, då hon själv tog initiativet och själv ordnade plats.
Tyvärr fick hon ett bakslag och hamnade på sjukhuset med dropp – igen.

Eller när hon åkte till Norge, för att jobba halvtid på hotell, som servitris. Helt utan erfarenhet och sjuk som hon egentligen var. Det är starkt.
Efter 10 dagar kom hon hem igen, helt slut och med hög feber. Jag glömmer aldrig, när jag hämtade henne vid Midlanda Flygplats, så hon kom med sista flyget från Stockholm.
Hon hade reste hela dagen från någon liten fjord i Norge.
Jag fick genast gråten i halsen, då jag såg henne komma. En liten blek tös och helt slut.
Trots att hon var så dålig, ville hon sova hemma en natt innan vi åkte till akuten.
Hon var så sjuk! Det blev ”Kod Orange” direkt. Kod Röd innebär livsfara. Kod Orange är steget innan röd… Hon fick hjälp omgående.
När läkaren på medicinavdelningen gick ronden dagen efter fick hon nästan en utskällning för att hon väntat för länge! Hon hade absolut inget järn i blodet. Det är livsfarligt!

Jag hade kunnat mista henne den gången. Jag ryser vid tanken.

Hon repade sig i alla fall och kunde komma hem och fira jul med oss andra. Helt slut förstås, men hon vilade lite på min säng, för att orka vara med.

Hon har hela tiden velat prova nya behandlingar för att se om det kunde bli bättre.
Jag tänker på all denna jäkla kortison, som gjort henne rund i ansiktet. Inte kul för en ung tjej. Hon har hela tiden kämpat för att få bort kortisonet, men ofta ofta varit tvungen att börja med på nytt.

Att hon inte mist förståndet eller blivit psykiskt sjuk på annat vis, av alla motgångar visar bara vilken otroligt stark och duktig tjej hon är.

Hon har hel tiden velat träna, eller försökt vara med på det mesta. Sjukdomen har tvingat henne att vila, när hon egentligen velat gå på krogen eller resa ut i världen. Hon drömmer om att få jobba som volontär, eller plugga utomlands. Hon vill så mycket, men har mäktat med så lite.

Ändå är hon alltid vänlig och glad för det mesta. Visst har hon gråtit, men då för sig själv, ensam.

Nu ligger hon på sjukhuset för att hon har opererat bort tjocktarmen och fått stomi.
Inte ens nu, skulle hon få en enkel resa genom sin sjukdom. Genast hade hon sådana smärtor att de var tvungna att ge henne extra smärtlindring. Hon har klagat och tjatat och gråtit för att få respons från läkare och sköterskor. Hon har fått ligga i smärtor i många timmar och väntat innan de gett henne den lindring som hon så väl behövde. Hon har lidit i 8 dagar nu och till slut insåg de att något var fel, då inget kom ut i stomipåsen .
Det visade sig att hon har tarmvred.
Inte ens då tog problemen slut. De försöker undvika att öppna såret och operera henne igen.
Trots att hon klart och tydligt informerade om att det faktiskt inte går att sätta sond på henne, övertalades hon att försöka. Det gjorde ytterligare väldigt ont och det var tvungna att avbryta försöket. Då kommer kirurgen och även han vill prova. Då skrek hon rakt ut i panik, när hon såg slangen och äntligen gav de upp.
Nu ligger hon där, med illamående ohyggliga smärtor och har ändå lyckats tvinga i sig kontrastvätskan. För att hon måste.

Hon har stått ut med all. För att hon måste.

Det är mycket Camilla har stått ut med för att hon måste.

Jag kan bara stå här bredvid och se på hur hon lider. Jag kan inget göra.

Jag älskar och beundrar min fina flicka och mitt hopp står nu till att hon äntligen skall få bli frisk och kunna gå vidare i livet med den styrka och den ork hon så väl förtjänar.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej..men huga då så mycket jäkelskap Camilla måste gå igenom...usch inge roligt alls..:( Jag tänker...VAD är värk i en arm,mot vad hon får genomgå..Hoppas hoppas nu att det rättar till sig för henne,"Tarmvred" hu så¨ont hon ska ha..Jag håller tummarna för henne...men jag tror att hon har en "skyddsängel" bredvid sig...vi hörs kramar!

Anonym sa...

jag tycker skyddsängeln ska träda i kraft nu och ge dem på käften, eftersom de inte lyssnat på hur ont hon faktiskt har haft hela tiden!

Anonym sa...

Förresten ALL värk är ju jobbig. Man skall aldrig förminska hur någon upplever sin smärta. Den är verklig och den finns där. Både för dig och för andra.

Anonym sa...

Visst är det så kära "syster" men det finns ju en skala på all värk,och en del har ju högre smärtgräns än andra..Män,till ex. har ju en lägre smärtgräns än kvinnor,eller hur? Jag tror att millan har en hög smärtgräns,det är därför hon ändå klarar av det så pass bra ändå! Jag har själv fått mäta min smärtgräns,den är ganska hög..mätningen gjordes med någon slags elgrej på sjukhuset... vilket som, så är det förjäkligt ,det hon får gå igenom...ha det gott !kram

sarawn sa...

Stackars stackars Camilla vad hon får gå igenom. det verkar inte finnas nån hejd på eländet.....
Jag håller iaf både tummar och tår att hon snart får komma hem. O så skickar jag en styrkekram till henne o dig oxå för du kan oxå behöva en :)

sarawn sa...

Vet du....jag brukar säga att "Var och en har sitt eget lilla helvete. Man kan aldrig jämföra varandras helveten men man kan försöka förstå dem!" o jag förstår helt o fullt ditt. Jag är övertygad om att ens barn alltid kommer att vara barn på något sätt i mammahjärtat.
Kramen!