Gissa Vem...

...som är på sjukhuset igen? Smärtorna är intensiva som aldrig förr. Nu har de dock insett att de måste operera igen. Hennes kirurg skall försöka hitta ett tillfälle att göra det bara. Han är (vad jag hört ryktesvägen) en av de bästa kirurgerna som är väldigt uppbokad och han vill operera henne själv. Hon vill också att det ska vara han som gör det.

Trött är hon. Helt slut - vem skulle inte vara det, efter 2 måndaders smärtor?
Hon kan inte äta, ibland kräks hon och de välsignade ketogansprutorna är verksamma i ca en timme efter att hon fått dom.
Nu får hon näringsdropp för att de vill att hon ska kunna samla lite styrka inför en operation.

Ibland är jag lite rädd för att hon inte ska orka. Mentalt alltså. Tänk att ha så där vrål-ont och hela tiden få mothugg,? Ingen har brytt sig om att söka orsaken till smärtorna. De har inte egentligen aldrig riktigt trott på att hon verkligen har så där ont.
Tänk att bli hemskickad utan åtgärd utan nån bra smärtlindring? Nu höll hon ut i en vecka innan det brakade loss totalt. I onsdags när jag åkte in med henne till akuten, så tog jag tid. Hon hade då 5 minuter mellan varje kramp-attack.

Lyckligtvis var det en bra läkare som tittade på henne. Han frågade en massa och gjorde en riktig undersökning. Hon blev inlagd direkt och där är hon alltså nu.

De har lovat att hon skall ha det så bra som möjligt medan hon väntar. Synd bara, att hon har så pass ont, så att smärtlindringen knappt "tar".

Så här skrev hon i sin blogg idag:

Välkomna hit
Nu har jag försökt kalla hit mina trupper.. Även kallat vänner. Ni som vill får gärna komma hit. Jag blir ju här ett tag och jag har legat inne så jäkla mycket nu utan att be någon komma. Nu börjar sjukhusväggarna verkligen driva mig till vansinne. Jag mår helst dåligt ensam och har inte orkat be folk komma hit. Men nu har jag kommit till en punkt då jag absolut inte vill vara ensam för jag går igenom alldeles för mycket skit och jag behöver allt stöd jag kan få. Min ork behöver fyllas på och jag fixar inte det själv. Det är något jag insett och nu måste vi fixa det hörrni innan jag blir fullständigt apatisk. För det är så det känns.


Jag skall åka till henne nu. Skall bara hem till hennes lägenhet en vända, för att hämta lite grejor åt henne.Jag försöker hälsa på henne varje dag. Om hon får mycket annat besök, så stannar jag hemma.

I annat fall åker jag dit naturligtvis. Såklart. Det är ju mitt lilla barn.

Trevlig Fredagskväll, Pompisar!