Hej, Zink här igen med en rapport om läget

Jag tänkte att ni var intresserade av hur det har gått för mig. Ni minns att matte tog mig till veterinären för några månader sedan? Jo, jag har inte mått så bra egentligen, sedan dess. Jag tror inte jag har mått särskilt bra, det senaste året.

Nu var jag ute en morgon för att slå en drill. Det luktade lite kostigt där, som om en räv gått förbi nyss, men jag gick min vanliga vända.

Efter några veckor så kliade det så mycket. Hela tiden. Kliade och kliade och kliade. Matte såg ett litet sår på mitt öra. Hmm, sa hon, har du och Samira busat? Vadå busat? Jag är faktiskt en mogen herre. Jag busar inte!

Men attans vad det kliade! Sen såg matte att det var sårigt lite överallt på mitt huvud, så hon ringde till en veterinär. Detta var på fredagen och under helgen blev jag allt sämre. Pälsen började lossna i tovor och det blev sår över hela huvudet.

Hos veterinären togs det skrapprover för att se om jag hade rävskabb, men det visade inget sånt. Kanske det kunde vara foderallergi? Så jag fick en kortisonspruta och antibiotika, samt kortisontabletter, samt specialmat. Svindyr, säger matte =)

Sen började cirkusen. Matte pillrade in en halv rosa äcklig tablett i halsen på mig. Jag lurade henne att jag hade svalt den, sen spottade jag ut den genom mungipan. Hon stoppade in den igen och jag lurade henne igen. Till slut tog hon hjälp av husse. Han höll fast mig och hon tvingade i mig en ny tablett. Tvi vale! De jäklarna gaddade ihop sig! Fuuuusk morrade jag!

Efter några dagar kom matte på en ny "bra" idé. Hon löste upp tabletterna i vatten och gav mig med en spruta. Okej, jag håller väl med. Det är lite lättare att svälja då, om man jämför med torra piller. Men fyyy så äckligt!

Efter en vecka hade jag lyckats utveckla en teknik, där de trodde att jag hade svalt vätskan, men jag lutade huvudet lite istället och lät det sippra ut genom mungipan. Smart va?

Sen slapp jag få mer äcklig medicin. Jag tror inte på Matte när hon säger att kuren var slut. jag tror att det gav upp, helt enkelt. Jag vann!

Men medicinen hjälpte inte.

Matte ringde veterinären igen, för jag tappade ju all päls nästan. Jag kände mig ganska naken! Från frambenen och bakåt lossnade alltihop. Jag blev skallig som en gammal gubbe, på ryggen.

Jag har tappat nästan 1 ½ kilo i vikt också . Tunnhårig och mager.

Ja, sa veterinären, då är det nog rävskabb ändå. Jag skriver ut Stronghold.

Nu vill jag bara säga det, att det finns bra mediciner och dåliga mediciner. Denna medicin är det bästa jag har hört talas om. Mycket smart. Man får några droppar på skinnet i nacken, strax ovanför skulderbladen och vips, så är det klart! Efter ett dygn, så har det spridit sig i hela skinnet på en katt och så är man behandlad.

VARFÖR kan de inte göra så med antibiotika och kortison? Nej, det äckliga, ska de ha i en genom munnen minsann!

De behandlade Samira också, med Stronghold. Den Mallapan. Jag vet att hon fnissade bakom min rygg, för att jag var tunnhårig.

Nu mår jag bra. Jag får massor av mat och jag börjar lägga på mig lite. Pälsen börjar komma tillbaks och Matte säger att det är så mjukt och lite ulligt. Det är bra, för jag vill ju inte bli solbränd i sommar. Även katter kan få hudcancer, så det så!
Snart är jag i alla fall stilig igen.

Jag hoppas nu äntligen att jag ska få må bra. Matte har en dos Stronghold kvar, som jag kan få om det skulle behövas. Det känns tryggt. Hon har antibiotika och kortison kvar också, men det kan hon behålla själv, tycker jag. Eller ge till Mallapan Samira.

Nu ska jag säga till om mat igen. Roligast är det att väcka Matte klockan halv 6 på morgonen. Då måste hon ge mig mat. Sen väntar jag tills hon har somnat om. Då blir jag kissnödig. Alldeles väldigt jätemycket kissnödig. Så då måste hon ju väckas en gång till. Jag måste ju få gå ut. Såklart.

Lite taskigt är det av henne att stappla in till sängen igen då. Så jag får ligga ute och vänta tills någon vaknar och behagar släppa in mig, till frukost nummer 2.

Mjau