Umeå - tredje försöket

På tisdag ska Millan (och jag) till Umeå. Har de sagt. Igen.

Första gången blev det ingen resa, för dagen innan hade hon så ont so hon bara skrek och det blev akut operation, som visade ett tarmvred, där tarmen vridit sig runt ett helt varv och var helt stängd.

Andra gången ( i förra veckan) blev det ingen resa eftersom de plötsligt kom på i Umeå att de ju hade kirurg-konferens, så då kunde hon ju inte få komma.

Nu har hon legat på sjukhuset hela veckan med sina smärtor, sitt begränsade antal sprutor, och sin kamp för sin smärtlindring.

På tisdag bär det alltså av.

Beträffande smärtlindringen. De har begränsat hennes ketogansprutor till 4 st/dygn. "men om du får ont ska du förstås säga till". Säger hon till, så hjälper det ju inte. Ingen bryr sig. Om man inte mår bra och har väldigt ont, så orkar man inte diskutera. Man ska inte ens behäöva diskutera. De vet ju hur det var sist. Många, många timmar fick hon ligga och vänta på smärtlindring och då visade det sig att hn hade ett rejält tarmvred! Fatta vilken smärta hon tvingats gå igenom för att "det är ju inte bra med så mycket sprutor"!!!
Kan de inte bara inse att nu är det något fel igen! Tjejen luras inte. Hon Har Ont!!!

Det finns särskilt en sköterska nattetid, som liksom inte bryr sig om hur ont hon har. Denna sköterska kan komma med frågor som: Har du verkligen så ont? eller Kan du inte vänta lite till? Det är ju bara 4 timmar sen du fick en spruta. Och så travar hon iväg för att komma med sprutan en hel timme senare. Eller det klassiska: "ska du inte prova en tablett istället"

Himmel! Hur svårt kan det vara? Tabletterna lindrar inte alls! Inte det minsta. Det är ofta så snabb passage i tarmen att de kommer ut osmälta! Då blir det ju ingen smärtlindring alls!

Vid ett par tillfällen har Millan tagit permis för att få vara hemma lite. I Fredags for hon hem vid 16-tiden. Hon fick en spruta precis innan jag hämtade henne. Dessutom tabletter för att klara sig hela helgen. Vid 07.15 fick jag ett sms där det stod att hon var tillbaks på sjukhuset igen.

Sköterskan tittar på henne och säger: Jaha så du har ont och vill ha en spruta? Ändå fick du ju en innan du åkte hem? Ja, sa Camilla, men det är ju 9 timmar sedan!
Jag misstänker att kärringen tror att Camilla bluffar, faktiskt. Det är ju nu inte hennes sak att avgöra om Millan behöver sprutorna eller ej. Det finns det läkare som bestämmer.

När Millan säger att det gör jätteont och hon vill ha en spruta, så ska de inte försöka dra ut på det. Hon säger inte till i onödan. Nån dag har hon klarat sig med ett par sprutor, men de flesta dygn kanske hon måste ha 5 sprutor för att slippa ha ont jättemycket.

Därför ser jag fram emot att få åka till Umeå. Jag vill att de skall hitta felet. Jag tror ändå jag, att det är ett begynnande tarmvred igen. Men det får Umeåresan utvisa, om de hittar nåt sånt.
Poängen är, att de vid förra tarmvredet inte såg det heller på röntgen och diverse undersökningar. Vad är det som säger att det syns den här gången?

Visserligen har hon ett otroligt snabbt tarmflöde. Och tur är väl det. Om det inte gick lika snabbt, så skulle inget hinna passera mellan de kramperna som uppstår när tarmen vrider lite på sig. Sen slappnar den av och då rinner det förbi massor, sen vrider den sig så det gör ju ont osv.

Fast - det är bara min egne lilla teori det.

Så - Umeå here we come!

Sol på er, Pompisar!