onsdag 13 januari 2010

Hej igen, det är jag - Zink

Nu är man sjuk igen. Eller ska jag säga fortfarande...?
Än en gång tog de bort all maten innan de åkte i morse. Vilka? Ja, de där människorna jag har. Sen åkte de bort med bilen till något de kallar för "jobbet" . Vad nu det är...Jag tycker de är där nästan jämt jag. Istället för att vara här hemma med mig och Samira.

Sen när man gått här hela dan utan något annat än vatten, så kommer de hem, tar tag i mig och stoppar in mig i den där kattburen som de har. Och så fick jag åka bil igen. Jag kände igen vägen, vi har ju åkt den flera gånger förut.
 Jag jamade en fråga om vi skulle till katt-doktorn igen, men de svarade inte, så det fattade väl inte min fråga. Ja, människor är ju lite dumma, det vet ju alla.

Visst hade jag rätt. Vi kom till den vanliga snälla katt-doktorn.
I väntrummet fanns en sån där fjantig hund. En trasselsudd som gnällde hela tiden. Fjantigt va? Jag låg i alla fall tyst och såg mig omkring. Man är väl vuxen och dessutom katt, så man vet väl hur man uppför sig! Vi raskatter måste ju dessutom visa att vi är lite förmer än vanliga katter. Framförallt,  är vi förmer än fjantiga gnälliga svansviftare! Gnälla så där för en liten vaccinationsspruta.

Efter en stund var det i alla fall min tur. Först så vägde hon mig och jag har gått ner 6 hg sedan 3 december! Det var mycket det.
Sen undersökte hon mig. Det var jätteskönt, för det kliar ju så infernaliskt på hela kroppen! Heeela tiden. Dygnet runt. Jag kliar och kliar och jag slickar och slickar, men det ger ju sig aldrig! Sen rensade hon mina öron. Och DET var en lättnad! Puh!
Jag har alltså ett jättestort sår/eksem mellan skulderbladen. Dessutom är precis hela kroppen sårig och fjällig.

Hon tittade också i mina öron och sen sa hon att det ser precis ut som allergi. Och så förhörde hon sig om mina matvanor. Sen fick jag en kortisonspruta. Ha, det gjorde ont, men jag rörde inte ett morrhår! Man är väl som sagt raskatt.
Nu är det så här att jag älskar fisk! Fisk, fisk, fisk, fisk!!!
Torrfodret är med fisksmak. Burkmaten är med fisksmak och min absoluta favoritmat i hela världen är rå sval mumsig Alaskan Pollok! Ljuvliga Alaskan Pollok!
Så säger människan att jag förmodligen är allergisk mot - just det ja. FISK!!???
Katt-a-strof! jag kommer inte ett klara det här. Kan ni tänka er ett helt liv utan en endaste liten tugga fisk?

Matte och Husse köpte med sig en påse allergifoder. 375:- för två och ett halvt kilo! De påstår att det är värt det, bara jag blir frisk igen.
Hmmm, på hemvägen var jag jättehungrig, men inte tänkte jag äta deras löjliga mat inte! Nähä. Det kan de glömma. Jag vill ha fisk.

När vi kom hem så hällde Matte upp den nya maten i en skål och jag tyckte det luktade skapligt bra. Kanske man skulle smaka lite? Nåja, jag fick väl kasta i mig lite -eller ganska mycket - mat då. Bara för att de inte ska bli ledsna.
Människor är ju lite känsliga av sig. Man måste ta hand om dem, så att de känner sig uppskattade och trygga. Därför äter jag väl maten. Jag lägger mig även i Husses eller Mattes knä, så fort någon av dem sätter sig ner och så brukar jag sova med dem i sängen. Då blir de nöjda.
Om jag spinner lite, så blir de väldigt förtjusta och brukar klia mig under hakan. Eller mellan öronen. Det kan de väl få göra. Jag tycker det är skönt att bli kliad. Helst under hakan.
Och lite får man väl uppoffra sig också. De blir ju så glada.

Hejdå alla Pompisar
//Zink

3 kommentarer:

Linnea S. sa...

Bra ändå att det inte var något värre.
Jag till och med grät när johnny sa att han mådde dåligt igen.
jag gråter iof ganska mycket nuförtiden...

Mary-L sa...

Ja.Tänk om du ändå hade lyssnat på Zink lite mer!!! Kattor kan och vet ju mer än oss människor ha det gott!

Mary-L sa...

Linnea..det är dina Hormoner som "spökar" ..nu när du är gravid..ha det gott hälsa Jonny..