Superförkyld. Jag hade verkligen trott att jag skulle kunna jobba hela veckan. Men icke. Huvudvärken, den opåverkbara, slog till med full kraft. Går det inte att ta bort den värsta udden med piller, så är det lika bra att ge upp. Ingen idé att försöka stoppa i sig fler tabletter. Bara att krypa till sängs och låta det hela ha sin gång.
Få se om jag är på benen till Nyårsafton. Inte att ge sig 17 på. I så fall blir vi ju hemma och tar det lilla lugna. Lasse börjar också att känna sig lite förkyld och om han ligger ett par dagar efter mig i sin förkylning, så är risken ganska stor att han inte är pigg på Nyårsafton.
Peppe och Marta skulle komma hit på fredag och sova över, men det kanske inte går så bra. Hoppas att de klarar sig undan från förkylningen. Inte skönt för lilla svärdottern att hosta med barn i magen direkt. Då är det bättre att de håller sig härifrån, så gott de kan. Måste väl hämta upp lite prylar i alla fall, men om vi inte är friska, så får de väl bara titta in och hämta det som står här.
Tänk ett litet barnbarn i maj, då Peter blir pappa. Och sen ett till i Juli (?) då Lasse blir morfar, för Ida ska ju också ha en liten.
Ledsen för att Johnny och Linneas graviditet inte gick vägen, för då skulle det förmodligen ha blivit inte mindre än 4 barnbarn till sommaren. Men vi är ju alla glada för lilla Elliott i alla fall.
Däremot finns ju sorgen där ändå. Det går inte att komma ifrån. Den finns där. Hur mycket folk "uppmuntrande" än säger att man får trösta sig med att det förmodligen var något fel, annars skulle det inte ha blivit missfall.
Är det nån tröst det? Att något blev fel på fostren?? Nä, ibland måste man nog tänka sig för, vad man säger. Visst, jag förstår att man avser att trösta med att det var bäst som skedde eftersom det förmodligen var nåt fel. Men jag reagerar tvärtom. VARFÖR var det tvunget att bli fel?
Nä Pompisar. Dags för sängen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar