Vemodigt och jobbigt

Jag har varit hos veterinären med min mammas katt idag, för avlivning.

Att ta ett sånt beslut och göra sig till "herre" över ett liv, är ett ansvar som man tagit på sig då, när man bestämde sig för att skaffa ett djur. Hade hon varit yngre, så hade vi nog undersökt om det fanns något att göra för att få henne frisk. Men åldern tog ut sin rätt. Utan tänder, så är det väldigt svårt för en katt.

 Hon var trött och undernärd och gammal. Dåligt med tänder och hon åt nästan ingenting.
 Hon ville mest bara ligga i soffan och sova hela dagarna och hade slutat sköta om sin päls. Kissen satt bara och titta matt framför sig och verkade rätt ointresserad av omgivningen, när jag kom dit, istället för att springa och gömma sig, som hon brukar.
Hon somnade in så fint, med ett ljud likt den sucken hundarna gör, när de lägger sig ner och tycker det är skönt att få vila, ni vet? Grrrmmmrrrr. Hon hann bara få halva sprutan så somnade hon dierkt.

Jag som hade tänkt hålla henne i famnen medan som somnade in. Men var du SÅ trött? utbrast veterinären.
Jag tror att det var rätt beslut att ta. Hon orkade inte mer och var rätt nöjd att få somna.

Sessan blev nästan 14 år.

Hon ska begravas inlindad i sin mattes gamla kofta, som var hennes favorit"filt". Vi begraver henne här i våran trädgård  mellan päronträdet och jordgubbslandet. Det är fint där. Där kommer våra katter också att få vila, när det är dags.

Sov gott, Sessan